Wow vilken dag! Började med att bli upphämtad vid hotellet kl 5 på morgonen sedan började vi resan mot Quylloriti.
En 3 timmars lång resa där vi pausade för att äta frukost där mötte vi en av mina lärare Don Justo Apaza och hans hustru Mercedes. Sedan fortsatte vi vår resa upp i bergen. Den sista biten kan man inte åka med bil och här kom min utmaning. Jag ville verkligen se glaciären Quylloriti.
Enda sätter att ta sig dit är att bli skjutsad bak på motorkrossen via en serpentinvägar som är så smala att bilarna inte tar sig upp, 25 minuters väg på krossen. Jag var riktigt rädd måste jag säga. Ibland åkte man bredvid stup och då blundade jag till och med. Men jag klarade det. Där uppe njöt vi av att både den manliga och den kvinnliga kolibrin kom till oss på besök. De var som att de öppnade så, sen hade vi cermonier och jag fick två fantastiska energiöverföringar som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Så himla tacksam för att jag gör det jag vill och för att jag vågar. Jag är modig i vanliga fall men här var jag rädd på vägen ner också, hela vägen ner på leriga serpentinvägar i rejält regn på det. Hahahha. Livet. Jag var så sjukt highpad när jag kom ner. Adrenalinet tog bort rädslan. Stackars chauffören, han måste ha blivit sönderkramad kring revbenen så hårt höll jag i. Det var fantastiskt att bryta igenom rädslan. Det var länge sedan jag kände så.
Tacksam för livet!💖
Och tacksam för Don Justo.
